DE GAMLA GÅRDARNA

I mitten av den bästa biten av Österlen ......

Det är nu snart 200 år sedan den stora jordreform som kallas enskifte genomfördes i Sverige.  
För Södra Mellbys del skedde det mellan 1806 och 1811. Innan dess hade alla byns bönder varsin liten del av i stort sett varje jordlott som tillhörde byn, odlad jord såväl som utmark. Det låter rättvist och bra, alla fick sin del av både den fina och den dåliga jorden. Men det var naturligtvis inte rationellt. Fördelningen skedde genom "rebning" (mätning med rep) och åkertegarna kallades för "solskiften". De blev ofta så smala att det var svårt att plöja och skörda individuellt, bruket av åkertegarna genom medlemskap i skifteslaget var en av grunderna för gemenskapen i byn. Ändringar i skiftet fick inte ske utan alla bydelägares samtycke.

Ägosplittringen gjorde att man som regel inte kunde bo vid sin jordlott. Bondgårdarna låg samlade utmed bygatan och var -- jämfört med senare tider -- relativt blygsamma boningshus med tillhörande uthus och trädgårdstäppa. Enskiftesstadgan, för Skåne utfärdad 31 mars 1803, innebar stora förändringar. Varje åbo, d.v.s. jordägare, tvingades acceptera att få sina ägor samlade i ett enda stycke. Det var en reform som i större utsträckning endast kunde genomföras i Skåne, och när gårdarna i samband med skiftet flyttades ut från den gamla bygemenskapen sågs den av de flesta som ett hänsynslöst övergrepp från myndigheternas sida.

I Mellby oskiftade by låg gård nummer 1 längst ned i norr, nummerserien följde bygatan upp på östra sidan och vände ovanför kyrkan, där prästgården var nr 13. Prästgårdarna tycks ofta ha varit just nummer 13, kanske för att en gård med kyrklig anknytning förhindrade att det förde otur med sig. I äldre tider levde prästen av vad lantbruket gav. Mellby prästboställe var en stor och vacker fyrlängad gård med många rum, men bostadsdelen revs tyvärr och ersattes av den gröna villan när nya prästgården blev färdig. Att renovera och bevara var inte aktuellt på den tiden, alla inblandade var nöjda med att bli med byggnaderna som ansågs otjänliga som bostad.

Högsta gårdsnumret i byn var 28, men i nummerserien saknas flera nummer. Några av gårdarna återuppbyggdes ganska långt från sin ursprungliga placering i byn – Mellby 27 ligger bakom packeriet på vägen ned mot Kivik, där det nuvarande värdshuset förr var en gård med beteckningen Mellby 3. De två gårdarna på varsin sida om vägen när man från Mellby på väg mot Åkarp passerat avtaget till Vitaby, är Mellby 17, och fortsätter man vägen bort ligger Mellby 5, Granelund, på höger sida i den skarpa kurvan. Mellby 4 är gården med hästarna på höger sida om man kör från Mellby mot Prästavägen. Mellby 1, Fridhem, som låg längst mot norr i den gamla byn, återfinns nu i motsatt väderstreck borta vid Nybromölla.

Förutom nr 13 – som alltså inte är den nuvarande vita byggnaden bakom kyrkan utan den länga som inrymmer antikvariatet Lappri – låg ytterligare några av de gamla gårdarna kvar i byn även efter enskiftet. Det nybygge som ligger snett över vägen från Lappri var en gång en fyrlängad gård med beteckningen Mellby 12. Klockaregården, snett över vägen från Mellbybagaren, hade beteckningen Mellby 14, och den restaurerade gården med halmtak längre ner på samma sida om vägen är Mellby 20. Kvar ligger också Mellby 6, på vänster sida vid uppfarten mot byn från riksväg 10. Boningshuset är förfallet och bortom all hjälp, men konstnärinnan Kerstin Eriksson har inrett ett av uthusen till en vacker ateljé med en liten bostadsdel.

Den enda av de gamla gårdarna som alltjämt har kvar litet av atmosfären från svunna tider är Mellby 28. Den ursprungligen fyrlängade gården byggdes 1601 och har under alla år ägts och brukats av samma släkt. Sista – tionde -- generationen jordbrukare på gården är tre av sju syskon Isaksson -- Gulli, Nils och Ivan.

På den ursprungliga gården Mellby 1, ett kronoskattehemman om 1/3 mantal värderat till 300 riksdaler, bodde på 1500-talet kronolänsmannen Göran Hiort. Det var en välbärgad man som också ägde kronohemmanet nr 4 i Mellby, ¼ mantal värderat till 250 riksdaler, och dessutom hade hus i Kivik, Grevlunda, Bästekille, Vitemölla och Nybromölla. Dessa hade "han sig själv förvärfvat", som det står i bouppteckningen efter det han 24 juli 1757 "igenom döden aflidit, ogift och utan bröstarfvingar". En stor man på sin tid, ofta förekommande som åklagare vid tingsrätten i Brösarp. 1712 stämde han till och med sin bror och hans kvinna, "Munsterskrivaren Fredrich Hiort och kvinnfolket Elna Svensdotter", i Mellby för "lönskaläger". Resultatet av det kärleksmötet blev ett "piltebarn", och fadern dömdes att böta 9 mark medan modern slapp undan med 5. Men dessutom skulle bägge "stå en söndag på biktepallen och sedan undgå offentlig absolution".

Den ogifte kronolänsmannen samlade inte rikedomar i form av lösöre. Bouppteckningen upptar bl.a. en svensk bibel, doktor Swedbergs huspostilla i två delar, en svensk psalmbok, en liten bönebok och en nattvardsbok. Han hade också ett par pistoler, ett par bössor och ett kruthorn. En grön klädesrock och en väst med gröna knappar var högt värderade, de uppskattades till ett värde av 8 suggor.

Hiort avsatte 30 daler till en "liksten" som skulle uthuggas med förgyllda bokstäver och uppsättas i Kivik, men testamenterade alla sina ägodelar i övrigt till brorsdottern, "Jungfru Fredrica Hiort", som dock lämnat jungfrudomen kort före farbroderns död och gift sig med "Comministern ärewördige och höglärde W. Georg Unge" i Mellby. Bouppteckningen efter honom 11 juli 1770 upptar bl.a. ett kronorusthållhemman i Bästekille värderat till 600 daler, vilket kan antas vara en del av hustruns arv.

I en skrivelse till Lunds stift beskriver Unge prästgården i Mellby i mitten av 1700-talet som "7/16 hemman av ringa beskaffenhet" med ett annexhemman om 3/16 mantal med dålig jord. Drygt 100 år senare, 1897, var den enligt en notis i Cimbrishamns-Bladet taxerad till 15.800 kronor. Mellby 12, lantbruket som ägdes av Per Svensson, åsattes ett liknande taxeringsvärde, 14.900 kronor. Mellby nr 5, Per Persson, taxerades till 13.200 kronor. I samma notis omnämns också J. Jönsson: 13.100 kr., Per Mårtensson: 12.100 kr., Per Erikssons arvingar: 9.900 kr. och Ola Persson: 9.800 kronor, samtliga hemmahörande i Mellby. Bland inkomstuppgifterna återfinns kyrkoherde N.M. Wennerberg 3.430 kr., kapten Gustaf Vendel 800 kr., mejerskan Anna Trulsson 700 kr., handlaren Gustaf Larsson 700 kr. och drängen Ola Mårtensson 600 kr.

Enligt samma källa utgjorde årslönen för en dräng år 1865 i genomsnitt 117 kronor, 1880 140 kronor, 1890 164 kronor och 1892 170 kronor.

Cimbrishamns-Bladet, som utkom med sitt första "profnummer " redan 15 aug. 1857, höll bygdens folk med lokala nyheter av alla slag. 30 maj 1899:

En olyckshändelse af svårare art inträffade sistlidne lördag i Rörum. Lantbr. Per Mårtensson från S. Mällby, hade varit något ärende i staden och fått något för mycket af det bästa.

Ruset hade ytterligare påökats å Rörums gästgifvaregård. Därifrån hade han slutligen ensam begifvit sig körande mot hemmet. Men, kommen ett stycke ofvan Rörum, hade han förmodligen beslutat åter förena sig med sitt sällskap på gästgifvaregården, hvarföre han vändt hästarne, hvilket dock icke aflupit bättre än att vagnen stjälpte och Per Mårtensson kastades i diket och slog sig så illa dels mot gärdsgården och dels af vagnen, att flera svåra blodviten i såväl hufvudet som å kroppen uppstodo, hvarjämte ena benet afbröts och för öfrigt krossades förfärligt. För några år sedan råkade en annan Mällbybo, lantbr. Per Eriksson, ut för en liknande olycka på nästan samma ställe, hvarvid han kväfdes af det upp och nedvända släddonet.

En notis några år senare berättade om den förre kommunalordföranden i Svinaberga, som enligt provinsialläkare Malmgren i Brösarp hittades ihjälfrusen under rusets inflytande. "Den så sorgligt omkomne var 38 år och efterlämnar hustru och fem barn. En förmögen man som dock länge varit hemfallen åt rusdrycksbegäret", hette det i Cimbrishamns-Bladet.

Två kannor brännvin kostade på 1880-talet runt 3,40 kronor. En kanna rymde 2,62 liter, vilket ger ett literpris på omkring 65 öre.

Att det även fanns andra risker i att ge sig ut på vägarna framgår av en annan notis tidigare samma år:

Osäkerheten på landsbygden, äfven i vår annars så fredliga landsdel, tilltager i oroväckande grad. För ett par aftnar sedan har en lantbr., som kom körande från Södra Mällby, vid den s.k. Åtångabron blifvit öfverfallen av två okända, sämre klädda manspersoner, möjligen järnvägsarbetare, af hvilken den ene sökte taga fatt i tyglarne. Vid ett kraftigt slag af piskan ryckte dock hästarne till och kullslogo bofven, hvarefter det bar af i rask fart mot Rörum.

Den andre började då springa efter, kastande stenar efter den körande, som dock oskadd lyckades undkomma. I mörkret kunde han ändock se hur de förföljande var hack i häl efter honom, hvarföre han fann rådligast att låta hästarne sträcka ut.

I Södra Mellby socken fanns 31 december 1894 1.941 personer, 983 karlar och 958 kvinnor. 21 pojkar och 18 flickor hade fötts under året som gått. 11 män och 13 kvinnor hade dött, 23 resp. 26 hade flyttat in och 23 resp. 21 hade flyttat ut.

En tidningsnotis ett år senare refererade huvudpunkterna vid ordinarie stämma i december i Södra Mellby kommun:

Julmat skulle utdelas till 36 av stämman utsedda personer.

Ett ritnings- och kostnadsförslag – det senare på 3.300 kronor – för byggande av kommunalhus godkändes.

Sinnessvage Oscar Löfgren bortauktionerades till Åboen Måns Andersson nr 13 Bästekille för en tid av 3 år mot 130 kronor årligen.

Gossen Jöns Johansson Vitt bortauktionerades till Åboen Nils Håkansson nr 13 Bästekille under 1 år mot 35 kronor.

Till fjärdingsman för socknen valdes för en tid av fyra år och mot en årlig lön av 110 kronor korpral Jöns Nord nr 21 Svinaberga.

Enligt markegångstaxan för Kristianstads län år 1896 var en drängs dagsverke värderat till 1,68 medan ett dagsverke med arbetsdjur, öke, motsvarade fem kronor. Ett kilo smör kostade 1,80 och ett lass bokved 6,50. En hektoliter vete eller ärtor värderades till 10:-, korn stod i 7,50, råg 7,20, havre 4;- och blandsäden 5,75. En deciton halm eller hö betalades med 3:- och ett lass bokved med 6,50.

Husbonde på Mellby 28 i slutet av 1800-talet var åbo Nils Andersson, född i Mellby 1836 och ende son till tidigare ägaren Anders Månsson och hans hustru Hanna Pehrsdotter. Åbo betydde att han hade mer jord än en torpare, och mer att säga till om i byns gemenskap. Han var en av medlemmarna i byalaget, som styrdes av en ålderman, sexman, en beteckning som hänger samman med den uppdelning av jorden som gjordes i sextondelar och trettiandredelar då alla hade varsin liten bit av den gemensamma jorden.

Uppdraget som sexman gick i turordning vilket bland annat innebar att ha hand om bykassan och byns papper och att ordna fester som t.ex det årliga ålagillet. Det grundade man för genom att gå från gård till gård och samlas till ett sammanträde, som föregick själva festligheterna. Medlemskapet i byalaget kostade ingenting, pengar till gemensamma utgifter fick man in genom arrenden. Byn hade på den tiden mycket samfälld mark, det fanns också en skogskassa för jakten i Mällby käsk där det var gott om älg och rådjur.

Över huvud taget tog man vara på chanserna att träffas och dricka åtminstone en kaffegök. När August Jeppson vid Prästavägen köpte märgel från Tåghusa hämtade grannarna varsitt lass åt honom, och som betalning höll August ett gille för gubbarna. På äldre dagar var August en av gubbarna som hade sitt kvarter brännvin inhyst hos Emil Olsson på Mellby 6, där flera änkemän från gårdarna omkring träffades för en stunds gemenskap. De gamla ville ofta inte lämna över till arvingarna utan satt kvar på såväl sina gårdar som traktorer så länge som möjligt. Till mötena på Mellby 6 körde de sina gamla traktorer och var livsfarliga som förare även innan de fått sig en kaffegök – allt enligt en samtida iakttagare.

En annan gemensam aktivitet var mjölkalaget. I ett skjutslag turades bönderna om att varje dag köra mjölken från gårdarna till Mellby mejeri. Det hade de själva byggt, det insynades 17 januari 1895. "Som totalomdöme kan sägas att det är solidt byggt samt ända in i minsta detalj praktiskt inredt, hvadan det utan gensägelse kan stå modell för andra dylika anläggningar. Kostnaden för det hela lär inte uppgå till mer än cirka 14.000 kronor", rapporterade Cimbrishamns-Bladet. J.P. Eklund i Kivik hade gjort murningsarbetet för 1.200 kr, Anders Nilsson i Rörum gjorde snickerierna för 300 kronor och O. Martinsson i Kivik tog 225 kronor för målningsarbetet.

Inträdesavgiften för medlemmar från Södra Mellby socken var 1,50 per ko, för sökande från andra socknar 1 krona. 1895 var den invägda mjölkmängden 1.228.803 kg till ett pris av 6,02 öre per liter. I mjölkleverantörernas uppgifter ingick också att köra kol, is och andra förnödenheter till mejeriet och leverera smör till Simrishamn. Till en början fick de inget betalt för det, men från 1904 utgick ersättning. Den var visserligen inte stor, men det räckte till åtminstone en liter starkt, och en gång i månaden samlades man till mjölkagille.

I början av 40-talet övertogs mjölktransporterna av åkerier. 1966 stängdes mejeriet i Södra Mellby och mjölken transporterades först till Tommarp och senare till stormejeriet i Lunnarp. Varma sommardagar innebar det problem med hållbarheten, men först 1974 övergick man från transporten i 40 liters mjölkflaskor till hämtning med tankbil.

I de gemensamma uppgifterna ingick också att underhålla vägarna. Sten som plockades upp på åkrarna krossades och användes, byn hade två gemensamma stenkrossar. Varje bonde hade en bit av vägen att sköta. Kvaliteten på arbetet och vägbanan var mycket skiftande, somliga lappade och lagade, andra gjorde det inte alls. Vintertid var de flesta delaktiga i att hålla vägarna öppna med en plog som drogs av två par hästar. Det blev till ett extra vinternöje för ungarna som kunde sitta framme på plogen, medan gubbarna hängde i bakkanten för att hålla ner den. Man lät den första snön ligga och plogade sedan ovanpå så att det gick att köra med släde. Inga Andersson, som var dotter i Mellby 6, minns hur hon fick gå och buda när det var dags att röja snö. Betalning fick gubbarna från vägkassan. Det var ett slitsamt och otacksamt jobb när snön drev ihop och det hände att man tvingades skotta först för att plogen skulle komma fram. Det kunde hända att man jobbade en vecka i sträck för att hålla vägarna öppna. Men sedan blev det fest -- och så började det snöa igen…

Plogen stod året runt på en gräsbevuxen trekant med ett pilträd vid uppfarten till byn. Trädet fälldes i mitten på 30-talet och plogen ruttnade så småningom bort…

Nils Andersson på Mellby 28 hade vid tiden kring sekelskiftet 8 kor. Ett torpställe skulle man kanske säga idag, men det var mycket på den tiden. Den fyrlängade gården, som delvis revs och byggdes om 1957, hade halmtak. Det togs bort i samband med ombyggnaden. Nuvarande ägaren Nils Isaksson var glad att bli av med det och har svårt att förstå tjusningen med att lägga moderna halmtak. Han minns hur takhalmen mest bara vållade bekymmer, blåsten rev upp halmen och ryggeträna åkte ner så att det krävdes ständiga reparationer. I äldre tider lades halmen på ett nätverk av läkt med käppar som låg kors och tvärs. Och käpparna skulle vara av hassel, ett starkt träslag. Moderna halmtak ligger som dekoration på ett redan tätt undertak.

På gården fanns förr ett väldigt körsbärsträd, planterat som vårdträd av Nils Isakssons farfars far Anders Månsson, åbo på Mellby 28 mellan 1818 och 1842. Men det överlevde inte de svåra vintrarna på 1940-talet.

Ungefär samtidigt som skomakarhustrun Hanna Månsson började baka bröd åt arbetarna vid kyrkobygget startade Anna Jönsdotter bageriverksamhet av annat slag på Mellby 28. Hon kom till byn i början på 1860-talet som hushållerska till sin bror, byns folkskollärare Jöns Jönsson. Skolan låg nära Mellby 28, så Nils Andersson behövde inte gå långt när han friade. 1862, samma år som han övertog fädernegården, gifte han sig med den då blott 19-åriga Anna.

Anna kom från Eggelsta i Färs härad. Färsingarna hade rykte om sig att baka goda spettkakor, och med sig i bagaget hade hon "rullen", den form som spettkakan bakas på, och den tillhörande plåtställningen, "fötterna". Den var begagnad redan då, och den kom att användas av flera generationer som från Mellby 28 skickade nybakade spettkakor efter Anna Jönsdotters recept till köpare både inom och utom landet.

Spettkakorna bakades över öppen eld av bokved under en stor skorsten. Ugnen var i själva verket ett helt litet rum med jordgolv som rymde även bagerskan och hennes medhjälpare, vars uppgift det var att dra runt spettet i jämn hastighet. Ju jämnare man vevade, desto bättre bakad blev kakan. Jobbet gick till de yngre familjemedlemmarna, och när Annas sonhustru Elna så småningom övertog baket var det dottern Gulli som mestadels satt vid veven.

Ingredienserna var ägg, socker, potatismjöl och smör. Storleken varierade efter beställaren – 3-4 tjog ägg var vanligast. På en dag hann man som regel inte med mer än tre bak. Bara hälften av äggvitan användes, resten fick Mellbybagaren att baka maränger av. Ingredienserna vispades ihop i en stor koppargryta som fortfarande står kvar på loftet i Mellby 28, det var ett tungt jobb i 40-50 minuter som mestadels utfördes av karlarna. Bakningen tog 3-4 timmar, sedan tillkom ytterligare en halvtimma för glaseringen. För det fick Elna Nilsson på 1930-talet 2 kronor när hon bakade och beställaren själv släppte till alla ingredienserna. Så småningom steg baklönen till mellan 5 och 6 kronor.

Produktionen hade en topp under krigsåren. Handlare Pettersson hjälpte Elna att få extra tilldelning av socker och potatismjöl, och ägg fanns det ju gott om, alla hade höns. Spettkakor bakade på beställning sändes som en hälsning från Skåne över hela Sverige. Åtskilliga leveranser gick till Norrland, många av kaptenssläkterna på Österlen hade anhöriga som flyttat norrut. Några spettkakepaket sändes så långt bort som till USA.

Nästa kapitel: Folket i byn.

Start    Bild nr   1 - 10    Bild nr 11 - 21   Bild nr 22 - 32   Bild nr 33 - 43   Bild nr 44 - 50